Anna-19

Så känns det just nu. Jag har skrivit och knåpat med min roman i flera år nu och energin kommer och går. Av och till hamnar jag i en stark spurt av energi och flödet rinner till för att plötsligt avstanna igen, precis när jag kommit igång.

Usch vad jag är trött på det här. Jag tycker att jag bara går i cirklar och jag grubblar mig knasig över vad det är som blir fel hela tiden.
Är det inte rätt historia? Kan jag inte skriva i själva verket? Borde jag ägna mig åt att odla grönsaker och virka grytlappar i stället? Eller har jag bara fastnat i att jag måste skriva just DEN HÄR berättelsen JUST NU?

Jag börjar misstänka att mitt problem har att göra med den sista frågan. Varför måste jag skriva just den här berättelsen?

Kanske är det helt enkelt så att det finns helt andra berättelser som bara väntar på att få komma in, men så står den där första romanidén envist och blockerar mitt i dörren liksom.

Kanske det är dags att lägga hela projektet på is ett tag och ägna mig åt annat skrivande.

Det känns ganska bra när jag tänker så. Fast samtidigt är det otroligt läskigt. Jag har ju blivit så van vid att ha de här karaktärerna vid min sida mest hela tiden. Och jag tittar in i den där fantasy-världen titt som tätt och undersöker saker.

Men… kanske jag ska stanna kvar i den världen och se om det kanske är någon annan historia som behöver bli berättad innan själva huvudidén kan få liv igen.

Ja jisses… just nu vet jag varken ut eller in.

Ibland när jag jobbar med en idé så fastnar jag i en slags rundgång. När jag först tar itu med en ny idé så är jag alldeles uppeldad och ivrig och vill sätta tänderna i alla spännande ord jag föreställer mig kommer att forsa ur mig. Men ofta tar det stopp efter det första utbrottet av ord och jag inser då att det fattas viktiga bitar för att jag ska kunna fortsätta.

Det är då det är dags för research. När jag väl klottrat ner ett slags skelett för min idé så måste jag ägna tid åt research för att skaffa mig trovärdiga ”kläder” åt skelettet. Det går inte att hej vilt hitta på saker.

Det som känns frustrerande är bara att research tar tid. Vilket är helt galet, för jag har ju ingen deadline, inte bråttom till något alls. Det är bara det att jag genast vill kunna läsa min historia, se hur det går, bekanta mig med personerna det handlar om.

Jag är ivrig förstås! Lite för ivrig säkert.

Men som tur är har jag med åren blivit lite klokare, så idag blir en dag för research. Och jag gläder mig åt att nästa gång jag sätter mig ner för att låta orden forsa ur mig, så kommer det att vara ord som vet var de hör hemma i berättelsen.

Hepp!

Idag har det varit en sån där blandad pysseldag. En mellandag då det kan kännas som om ingenting blir gjort, ungefär som de där dagarna när allt bara blir halvfärdigt. Nå, idag har jag pysslat med det motsatta, jag har gjort färdigt en massa andra-halvor. Rensat, sorterat och samlat ihop. En sån dag har det varit.

Det känns bra att kunna bocka av en hel massa lösa trådar. Tiden blir mer hel nu. Lite som att defragmentera tillvaron. Samla allt som hör ihop på en plats i stället för utspritt. På så vis blir allt lättare att överblicka, lättare att hitta och viktigast… lättare att ignorera när jag behöver fokusera på skrivandet.

Novellen jag har börjat med är fortfarande bara en ganska lös skiss. Men nu har jag i alla fall skapat mig lite bättre fokusutrymme. Ska skissa lite på persongalleriet i kväll.

2015-06-19 15.33.56

Semester… jag skulle ju ha så mycket tid att skriva. Haha! Vad lättlurad man är ibland. Jag har inte alls skrivit en massa. Däremot har jag i stället haft massor av extratid och underbara dagar med mina fina döttrar.

Nu efter en intensiv vecka är jag hemma vid skrivbordet igen men det går trögt att komma igång. Det är ju så mycket lättare att surfa på andras skrivsidor och sociala medier. Och så den där högen med bokläsning som lockar i hörnet gör ju inte saken lättare.

Men semestertid måste ju få vara lite flexibel. Nu har jag ju ändå fått in några ord på bloggen. Så då måste det väl vara ok att lägga upp fötterna och läsa en god bok?

Jag glömde att ta tid på dagens uppgift i Sommarskrivskolan. Och det var lite trögt att komma igång. Men väl när jag suttit en stund och knattrat ner sånt som jag tyckte var självklarheter, så började det lossna. Jag har märkt att det ofta är så. Att jag måste komma igång med flödet innan det liksom börjar svara tillbaka och ge mig de nya orden. Det tycker jag är spännande och en av de största vinsterna med att gå den här skrivkursen hittills.

Att få uppgifter att göra varje dag passar mig perfekt. Det får mig att skriva något varje dag. Och i och med att jag skriver varje dag så kommer flödet snabbare och snabbare när jag väl sätter igång.

En annan fördel, som hjälpt mig mycket, är att det är så olika uppgifter varje gång. Det får mig att släppa taget om mina idéer om hur det ska vara, och i stället våga skriva mer fritt. Tidigare har jag hela tiden fastnat i själva planerandet. Mina planer har låst fast mig i stället för att ge mig utrymme för skapande. Det är en jätteviktig insikt!

Att bara skriva på berättelsen, lite här och där, gör att jag inte kan ha kontrollen, utan måste låta “berättelsen själv få berätta sig”. Det är så jag upplever det. Och det känns helt ok att det innebär att jag just nu samlar på mig scener, miljöbeskrivningar, karaktärer och textsnuttar som inte alls hör ihop med varann. Jag kommer ju att sätta ihop det hela senare och det är först då jag kommer att kunna se hur det hela hänger ihop.

Det är så himla spännande! Det är som att skriva en bok som jag själv blir överraskad av hela tiden. Fastän jag fortfarande har en övergripande bild av vad som ska hända så har jag inte alls full kontroll på detaljerna. Det gör att arbetet med att skriva blir en väldigt levande process. Nästan som om min berättelse är en egen varelse, med eget liv och egna idéer. En varelse som jag samtalar med mer och mer, märker jag.

Jag får väl bara hoppas att jag inte börjar resonera högt med den. För omgivningens skull. De kan ju tro att jag blivit knasigare än vanligt 😉

 

img_3236

Förra året bestämde jag mig för att NU… nu ska jag skriva min roman. Den där som bränt i nacken i många år. Jag tänkte börja i en annan ände än jag vanligtvis brukar. Oftast har jag börjat med att tänka ut stolpar och ram för berättelsen. Men den här gången blev det så att jag valde att börja med att skapa den värld i vilken min historia ska äga rum. Första skissen ser du ovan.

Jag satt vid köksbordet med papper och färgpennor och hade vansinnigt roligt medan jag skapade. Det var inte bara så att det blev färg och form på mina miljöer, utan efter ett tag började kartan själv samtala med mig. Frågor dök upp som gav mig uppslag till scener och hela händelsekedjor.

Att börja världsskapandet med kartor är fantastiskt. En karta gör det så mycket lättare att få alla perspektiv rätt, att beskriva miljöer och till och med invånare och deras beteenden och bakgrund. Det tillför så himla mycket som inte går att bara tänka ut. I alla fall tycks det fungera så för mig. Jag vet inte, kanske det också har en liknande effekt om man skriver inom andra genrer. Att rita upp ett rum, en stad eller ett land borde kunna ge massor av bra uppslag oavsett genre tycker jag.