1-2015-07-09 17.05.46

Skrivövning på promten: ”En tallrik solsken”.

Det gick knappt att se skillnad på himmel och jord den där morgonen. Faktum var att det knappt gick att utröna om det var morgon eller kväll. Så dunkelt var ljuset, trots att det faktiskt var gryning. Den gamla och flickan var först ute. Byn låg nedbäddad i det djupa snötäcket och tystnaden låg som en extra filt över hus och skog. Till och med den bottenfrusna sjön höll andan den här morgonen.Ilma kikade under lugg på den äldre kvinnan som försiktigt gick två steg före i den djupa snön. Hon vågade inte stirra alltför direkt. Den gamla var ju byns mäktigaste kvinna. Och hon var urgammal. Äldre än både byn och skogen sa en del. Ilma var livrädd för att råka förarga henne. Så därför tordes hon inte stirra.

Egentligen trodde hon att det redan var förstört för hennes del. Hon bara väntade på att den gamla kvinnan skulle bli arg. Speciellt efter det där i morse. När hon frågat vad Ilma brukade äta till frukost och hon hade fått en nervös blackout och svarat: “en tallrik solsken”. Åh, hur dum får man vara? Vem äter solsken till frukost. Den gamla kvinnan måste tro att Ilma inte var riktigt som hon skulle i huvudet.

I tystnad trevade de sig vidare genom snön. Genom det märkliga morgonljuset, som varken var mörker eller ljus. Det fanns bara grådager och skuggor. Ilma hade nog tyckt att det var både dystert och deprimerande om hon inte varit så rädd för vad den gamla tänkte göra med henne. Efter det där misstaget vid frukostbordet i morse, hade Ermid bara reste sig upp, svept sin mantel om sig och tecknat åt Ilma att ta med en av tallrikarna på bänken och följa med ut. Och Ilma, som inte var det minsta sugen på att frysa om benen igen efter vandringen igår, hon vågade inte protestera. Så hon drog tyst på sig de ännu fuktiga skinnstövlarna, drog upp huvan på den tjocka manteln, tog tallriken med och följde efter Ermid ut genom dörren.

De skulle visst inte så långt. En liten bit ner i backen framför huset bara. Ilma, som var helt koncentrerad på att inte snubbla i den djupa snön och tappa tallriken, höll på att stöta in i sidan på Ermid då hon helt plötsligt stannade tvärt. En ilning av rädsla sköt genom ryggen på Ilma.Men den gamla sa ingenting. I istället lade hon armen om axlarna på Ilma och manade på henne att komma fram. Ilma fick ställa sig med ryggen mot Ermid, tätt intill, och hålla tallriken framför sig. Rädslan över vad som skulle kunna hända nu gjorde henne alldeles kall över hela kroppen. Ilma vågade inte röra sig.

Så sträckte Ermid upp båda armarna mot den grå himlen. Hon öppnade händerna och höll handflatorna uppåt, som om hon tillfälligt höll upp hela himlen med sina händer. Och så började hon ropa. Långa konstiga meningar. Gammelrösten var klar och stark och trots att Ilma aldrig hört orden förut, kändes de bekanta. Och ett lugn och en märklig värme började sprida sig i Ilmas kropp. Ungefär samtidigt såg hon att det började bildas ett litet hål i de grå vintermolnen. Gluggen växte i takt med Ermids mässande och plötsligt förstod Ilma att det var den gamla som fick molnen att bete sig så där.

En solstråle sprack plötsligt igenom öppningen i gråmassan och Ilma såg häpet på hur tallriken hon höll i fylldes med solljus. Och då, som från ingenstans, log Ermid. Gammelrösten var mjuk och vänlig när hon sa: “Varsågod flickan min! Ät din frukost nu.”

Bild och text © Anna Sporring

 

För massor med år sen hade jag ett litet gratisprogram på datorn som spottade ur sig små uppslag till berättelser. Det var en jättebra resurs för att träna fantasimusklerna. De blir ju som bekant lite bedövade ibland och kan behöva hjälp att aktiveras.

Nu satt jag och slösurfade lite på olika skrivarsidor och råkade som av en händelse hitta den moderna och uppdaterade varianten på det där programmet. Här finns en uppsjö skrivprompter (-ar?) att trigga igång fantasin med: Creative Writing Prompts

Jag tänker med jämna mellanrum att jag ska göra en sån där skrivövning varje dag. Nu får jag väl inse att det inte är helt realistiskt i nuläget, men ett par gånger i veckan borde jag väl ändå klara av?

Jag glömde att ta tid på dagens uppgift i Sommarskrivskolan. Och det var lite trögt att komma igång. Men väl när jag suttit en stund och knattrat ner sånt som jag tyckte var självklarheter, så började det lossna. Jag har märkt att det ofta är så. Att jag måste komma igång med flödet innan det liksom börjar svara tillbaka och ge mig de nya orden. Det tycker jag är spännande och en av de största vinsterna med att gå den här skrivkursen hittills.

Att få uppgifter att göra varje dag passar mig perfekt. Det får mig att skriva något varje dag. Och i och med att jag skriver varje dag så kommer flödet snabbare och snabbare när jag väl sätter igång.

En annan fördel, som hjälpt mig mycket, är att det är så olika uppgifter varje gång. Det får mig att släppa taget om mina idéer om hur det ska vara, och i stället våga skriva mer fritt. Tidigare har jag hela tiden fastnat i själva planerandet. Mina planer har låst fast mig i stället för att ge mig utrymme för skapande. Det är en jätteviktig insikt!

Att bara skriva på berättelsen, lite här och där, gör att jag inte kan ha kontrollen, utan måste låta “berättelsen själv få berätta sig”. Det är så jag upplever det. Och det känns helt ok att det innebär att jag just nu samlar på mig scener, miljöbeskrivningar, karaktärer och textsnuttar som inte alls hör ihop med varann. Jag kommer ju att sätta ihop det hela senare och det är först då jag kommer att kunna se hur det hela hänger ihop.

Det är så himla spännande! Det är som att skriva en bok som jag själv blir överraskad av hela tiden. Fastän jag fortfarande har en övergripande bild av vad som ska hända så har jag inte alls full kontroll på detaljerna. Det gör att arbetet med att skriva blir en väldigt levande process. Nästan som om min berättelse är en egen varelse, med eget liv och egna idéer. En varelse som jag samtalar med mer och mer, märker jag.

Jag får väl bara hoppas att jag inte börjar resonera högt med den. För omgivningens skull. De kan ju tro att jag blivit knasigare än vanligt 😉