Anna-19

Den senaste tiden har jag på olika vis försökt bli vän med min inre författare. Hon vill ut, men jag vet inte hur jag ska ge henne utrymme. Så hon har nog haft det ganska trångt och mörkt bitvis. Men nu… alldeles nyligen, har det hänt något oväntat.

Härom veckan fick jag en inbjudan till en väninnas blogg. Det visade sig att hon hade flera nya skrivarprojekt på gång och jag kikade nyfiken på dem allihop. Hon är jätteduktig att skriva och få saker gjorda och det har jag beundrat i smyg länge.

Men nu blev jag faktiskt riktigt häpen… för det visar sig att vi går igenom nästan precis samma processer, fast hon har kommit igång och kommit lite längre än jag. Vi båda vill skriva men har haft svårt att få tummen ur. Båda har jobbat med en romanidé inom fantasy-genren och båda har ägnat minst ett år åt att rita kartor och skapa en värld för våra berättelser att utspelas i.

Under tiden har vi skrivit kortare texter av olika slag, artiklar, noveller och andra texter.

Helt otroligt roligt att upptäcka detta, och nu har jag fått massor av inspiration och känner mig riktigt taggad att få fart på mitt eget skrivande.

Jag skrev och tackade för inspirationen och då visar det sig att ännu en gemensam väninna befinner sig ungefär i samma sits. Så nu är vi flera med samma mål och längtan, som kämpar med samma motstånd och osläcklig passion för våra respektive uttryck. Vem kunde ana att man inte var ensam om detta! Och inte anade jag att jag hade skrivarvänner så nära mig.

Tänk, så hemmablind man kan bli!

Det känns som om jag haft skrivkramp i flera år. Märkligt fenomen! Periodvis går det jättebra att skriva och sen är det som att springa in i en vägg. Jag har idéer och uppslag, ser hela scener i fantasin, kan skapa fantastiska dialoger medan jag sitter på bussen eller tåget… men så fort jag sätter mig för att skriva… tvärstopp!

Jag undrar om det är att jag har för höga krav på mig själv. Det har jag nog alltid haft. Så när jag skriver vill jag att det ska bli perfekt direkt. Men så funkar det ju inte! Jag behöver verkligen öva på att skriva förutsättningslöst. Bara flödesskriva om vad sjutton som helst. Bara ord liksom…

Det känns trist att hela tiden hamna i den här låsta känslan. Men jag tänker att … likaväl som det går att öva in en ovana borde det gå att öva in en vana. Genom att helt enkelt göra samma sak tills det sitter. Så tillbaka till flödesskrivande. Bara ord… regelbundet… tills det flödar utan att jag hejdar mig själv med tankar och kritik. Hm…

dreamstimefree_2360136

Det där med att använda fantasin är inte så himla lätt faktiskt. Jag har kämpat nu flera veckor med att få ord på min berättelse. Men på något sätt tycker jag hela tiden att det blir så platt.

Det är frustrerande minst sagt. Jag ser hela scener och delar min berättelse för min inre blick. Men att få ord på det är som förgjort. Attans!

Ibland tänker jag att det nog inte blir något roman. Att jag tappat förmågan att få ihop en historia. Jag har skrivit så många korta texter att det kanske är omöjligt för mig att skriva något av längre slag.

Men skam den som ger sig! Jag försöker vända på steken. Kanske jag helt enkelt tar mig an det hela på fel sätt. En del av mig har alltid haft lite rädsla för att gå kurser eller läsa om andras metoder. Trott mig bli låst av hur jag tror att jag måste göra. Men nu ser jag nog att det kan vara smart att kika lite på hur andra gör. Det går ju faktiskt att låta sig inspireras av andra, utan att förlora sig själv och sitt egna uttryck.

Det här med att skriva, det är verkligen ett hantverk. Dags att inse det nu och ta och lära mig lite grunder i stället för att stolt envisas med att springa in i väggar.