Jag har anmält mig till NaNoWriMo flera gånger. Skrivit några gånger. Kommit i mål… aldrig.

I år tänkte jag att NU… nu ska det bli av och jag ska ha disciplin från dag 1 och i år ska jag komma i mål.

Nu har halva november gått men jag är inte ens i närheten av halvvägs. Men det känns OK. Jag är igång och skriver något varje dag. Inte så många ord på romanen som jag drömde om först, men jag skriver.

Ibland har man planer och mål och är bra på väg, och så kommer Livet emellan. Och det är OK. Livet måste få komma emellan och ta plats ibland. Det är i Livet självt som min inspiration finns, så jag behöver ju underhålla den relationen också ?

Fast visst… jag skulle ju önska att Livet hade lite mer hyfs och ringde och bokade in sig i god tid! Åh andra sidan är det ju bra att öva på att ta saker som de kommer också. Inte bara låta sig styras av planer och outlines och synopsisar och sånt. Vara lite spontan!

Jag skriver. Varje dag. Och det är ju det som är avsikten med NaNoWriMo från första början.

Så känns det just nu. Jag har skrivit och knåpat med min roman i flera år nu och energin kommer och går. Av och till hamnar jag i en stark spurt av energi och flödet rinner till för att plötsligt avstanna igen, precis när jag kommit igång.

Usch vad jag är trött på det här. Jag tycker att jag bara går i cirklar och jag grubblar mig knasig över vad det är som blir fel hela tiden.
Är det inte rätt historia? Kan jag inte skriva i själva verket? Borde jag ägna mig åt att odla grönsaker och virka grytlappar i stället? Eller har jag bara fastnat i att jag måste skriva just DEN HÄR berättelsen JUST NU?

Jag börjar misstänka att mitt problem har att göra med den sista frågan. Varför måste jag skriva just den här berättelsen?

Kanske är det helt enkelt så att det finns helt andra berättelser som bara väntar på att få komma in, men så står den där första romanidén envist och blockerar mitt i dörren liksom.

Kanske det är dags att lägga hela projektet på is ett tag och ägna mig åt annat skrivande.

Det känns ganska bra när jag tänker så. Fast samtidigt är det otroligt läskigt. Jag har ju blivit så van vid att ha de här karaktärerna vid min sida mest hela tiden. Och jag tittar in i den där fantasy-världen titt som tätt och undersöker saker.

Men… kanske jag ska stanna kvar i den världen och se om det kanske är någon annan historia som behöver bli berättad innan själva huvudidén kan få liv igen.

Ja jisses… just nu vet jag varken ut eller in.

Semester… jag skulle ju ha så mycket tid att skriva. Haha! Vad lättlurad man är ibland. Jag har inte alls skrivit en massa. Däremot har jag i stället haft massor av extratid och underbara dagar med mina fina döttrar.

Nu efter en intensiv vecka är jag hemma vid skrivbordet igen men det går trögt att komma igång. Det är ju så mycket lättare att surfa på andras skrivsidor och sociala medier. Och så den där högen med bokläsning som lockar i hörnet gör ju inte saken lättare.

Men semestertid måste ju få vara lite flexibel. Nu har jag ju ändå fått in några ord på bloggen. Så då måste det väl vara ok att lägga upp fötterna och läsa en god bok?

Jag har bara haft semester i två dagar och börjar redan prata om baksidor! Vad skall detta betyda?

Jo men det har sina sidor att plötsligt ha gott om tid. Jag har längtat hela våren efter att ha gott om tid och nu när jag äntligen har riktigt många lediga dagar i ett sträck så känns det som att tiden inte räcker till. För det är ju så mycket jag vill få gjort. Så mycket jag vill passa på att göra som jag inte hunnit förut.

Och vips så är den lediga tiden bokad och planerad och all den där tiden jag skulle ha till spontana och kreativa projekt börjar redan krympa.

Det kan ju låta förfärligt det här. Men faktum är att jag inser ju, när jag tänker närmare på saken, att jag plötsligt har tid med en massa roliga saker som jag inte hunnit förut. Så allt är ju egentligen bara bra.

Konsten är nog att inse att även en lång ledighet har sina begränsningar. Och att det kreativa sinnet är obegränsat. Inte en helt lyckad kombination…

Min semester innehåller en massa extratid med mina underbara barn. Det blir tid att skriva och måla, pyssla och sortera, flanera och äta glass. Vem är jag att klaga? Jag får helt enkelt se till att jag inte försöker göra allt på samma gång 😉

Jag sitter på bussen och funderar över tillvaron. Valet stod mellan att köra själv eller åka kommunalt och idag föll valet på kommunala transportmedel. Än en gång blev jag medveten om att jag numera gärna jag tar tåg och buss hellre än bilen, och det har ingenting med miljön att göra. Jo lite, men det är inte huvudskälet till att jag väljer så. Jag har alltid älskat bilkörning, det ger mig en skön känsla av frihet och oberoende och att alla möjligheter står öppna. Jag kan åka vart jag vill och i min egen takt. Men nu… det som lockar med bussen är att jag kan läsa, skriva eller handarbeta samtidigt som jag förflyttar mig och har tankarna fria.

Jag får ofta mina bästa idéer när jag är i rörelse. Buss eller promenad fungerar lika bra men ger lite olika resultat. Det tycker jag är intressant och ganska häftigt. Promenader fungerar bäst för gestaltning och nya uttryck och ordval. Buss och tåg ger mig nya idéer, uppslag och infallsvinklar på sånt jag grubblat över ett tag. Bokidéer, scener eller vardagslösningar i tillvaron. Allt flyter liksom bättre när jag är i rörelse.

Minilösningen när jag känner att jag fastnat är att bara resa mig ur skrivbordsstolen och gå runt några varv i lägenheten. Ibland hjälper det med så lite!

Jag har under många år varit riktigt dålig på att läsa skönlitteratur. Och kanske jag varit lite rädd också. Rädd att bli alltför påverkad av andras texter så att jag skulle tappa mina egna uttryck. Men nu är det på bättringsvägen med den saken. Har läst fyra böcker hittills i år och har flera på väntelista som jag vill läsa.

Känns riktigt roligt :-). Och jag är inte det minsta rädd för att tappa mitt personliga uttryck längre. Tvärtom är det oerhört berikande att läsa andra författare i alla möjliga olika genrer. Jag får inspiration och nya idéer hela tiden. Och massor av aha-upplevelser om hur man kan gestalta olika saker.

Det där med att använda fantasin är inte så himla lätt faktiskt. Jag har kämpat nu flera veckor med att få ord på min berättelse. Men på något sätt tycker jag hela tiden att det blir så platt.

Det är frustrerande minst sagt. Jag ser hela scener och delar min berättelse för min inre blick. Men att få ord på det är som förgjort. Attans!

Ibland tänker jag att det nog inte blir något roman. Att jag tappat förmågan att få ihop en historia. Jag har skrivit så många korta texter att det kanske är omöjligt för mig att skriva något av längre slag.

Men skam den som ger sig! Jag försöker vända på steken. Kanske jag helt enkelt tar mig an det hela på fel sätt. En del av mig har alltid haft lite rädsla för att gå kurser eller läsa om andras metoder. Trott mig bli låst av hur jag tror att jag måste göra. Men nu ser jag nog att det kan vara smart att kika lite på hur andra gör. Det går ju faktiskt att låta sig inspireras av andra, utan att förlora sig själv och sitt egna uttryck.

Det här med att skriva, det är verkligen ett hantverk. Dags att inse det nu och ta och lära mig lite grunder i stället för att stolt envisas med att springa in i väggar.