Igår anmälde jag mig till Ann Ljungbergs sommarskola ”Skriv en roman i sommar”. Den börjar p¨å måndag och jag kan knappt vänta. Det är så spännande!

Jag som aldrig gått någon riktig skrivarkurs över huvud taget. Faktiskt har jag till och med varit lite rädd för såna kurser. Tänkt att de kan förstöra mitt språk. Få mig att låta som någon annan än mig själv. Ändra mig! Hugaligen :-o!

Men efter att ha läst om andras erfarenheter, testat en hel del skrivtips som jag själv letat upp och fått rekommenderade, så har jag till slut ändrat mig. Jag har insett att en skrivarkurs inte kommer att ge mig orden och hur de ska användas. Däremot kommer den att ge mig verktygen till att hitta mina egna ord och hur jag använder dem är fortfarande upp till mig.

Är det inte spännande? Är det fler som går, har gått eller ska gå en skrivarkurs? Kommentera och berätta gärna 🙂

Jodå jag har märkt att sirapen har brett ut sig i tillvaron så till den grad att jag kommit ifrån att blogga under flera månader. Jag har till och med kommit av mig med alla sorters skrivande. Riktigt träligt när det blir så men det lär hända fler gånger så det gäller att skaffa sig en smart plan innan det händer igen. För trots storslagna planer om att komma igång och skriva regelbundet, så kommer ju livet emellan ibland. Det har en tendens att göra det. Jag antar att mycket av författarlivet handlar om att ta sig vidare som en skrivande människa, trots livet och alla andra överraskningar som kommer emellan ibland.

Det där med inspiration

De senaste veckorna har jag burit på en växande lust att komma igång igen. Jag längtar hett efter att skriva. Men fastnade ett tag i att bara vänta på att få idéer igen. Och den berömda väntan på inspiration… den kan ju ta kål på vilken aspirerande författare som helst. Det går inte att vänta in inspiration. Jag har äntligen fattat det nu.

Härom dagen läste jag några tänkvärda ord, om väntan på inspiration, i nr 4 av tidningen Skriva:

”Om du går till ett badhus för att simma, så sitter du väl inte på bänken där i fem timmar och funderar över om du ska göra det? Du hoppar i och simmar. Det här är samma sak – sätt dig ner och skriv, så kommer all den inspiration du behöver.”
citerat från författaren Kristina Ohlsson

De där orden gick rakt in i mig och jag förflyttades ögonblickligen fyrtio år tillbaka i tiden:

Ett väldigt starkt barndomsminne där jag stod på yttersta kanten på piren i fiskebåtshamnen och brann av längtan efter att hoppa i. Men jag tvekade och tvekade, stel av rädsla för det okända. Det gick ju inte att se vad som väntade där nere i det mörka vattnet. Den övriga familjen, som snällt hade följt med mig dit eftersom jag var för liten för att gå själv, började tröttna och hotade med att gå hem, om jag inte bestämde mig. När pressen blev för stark och jag verkligen började känna den enorma förlusten av mitt misslyckade försök att vara modig... då... släppte jag mitt krampaktiga grepp om rädslan... och hoppade rakt ut i det okända! Och det tomrum rädslan hade lämnat i mig när den försvann, fylldes snabbt av en berusande, euforisk lycka och jag ville inte sluta. Jag hoppade igen och igen och igen. Varje gång lite modigare, lite starkare och mycket lyckligare.

Därför finns ingen anledning att vänta på att inspirationen ska komma. Jag fattar ju! Det är bara att hoppa i!

Så där ja… nu är bloggen igång igen. Jag skriver. Och jag är riktigt, riktigt inspirerad 😉

 

Anna-19

Den senaste tiden har jag på olika vis försökt bli vän med min inre författare. Hon vill ut, men jag vet inte hur jag ska ge henne utrymme. Så hon har nog haft det ganska trångt och mörkt bitvis. Men nu… alldeles nyligen, har det hänt något oväntat.

Härom veckan fick jag en inbjudan till en väninnas blogg. Det visade sig att hon hade flera nya skrivarprojekt på gång och jag kikade nyfiken på dem allihop. Hon är jätteduktig att skriva och få saker gjorda och det har jag beundrat i smyg länge.

Men nu blev jag faktiskt riktigt häpen… för det visar sig att vi går igenom nästan precis samma processer, fast hon har kommit igång och kommit lite längre än jag. Vi båda vill skriva men har haft svårt att få tummen ur. Båda har jobbat med en romanidé inom fantasy-genren och båda har ägnat minst ett år åt att rita kartor och skapa en värld för våra berättelser att utspelas i.

Under tiden har vi skrivit kortare texter av olika slag, artiklar, noveller och andra texter.

Helt otroligt roligt att upptäcka detta, och nu har jag fått massor av inspiration och känner mig riktigt taggad att få fart på mitt eget skrivande.

Jag skrev och tackade för inspirationen och då visar det sig att ännu en gemensam väninna befinner sig ungefär i samma sits. Så nu är vi flera med samma mål och längtan, som kämpar med samma motstånd och osläcklig passion för våra respektive uttryck. Vem kunde ana att man inte var ensam om detta! Och inte anade jag att jag hade skrivarvänner så nära mig.

Tänk, så hemmablind man kan bli!