Jag glömde att ta tid på dagens uppgift i Sommarskrivskolan. Och det var lite trögt att komma igång. Men väl när jag suttit en stund och knattrat ner sånt som jag tyckte var självklarheter, så började det lossna. Jag har märkt att det ofta är så. Att jag måste komma igång med flödet innan det liksom börjar svara tillbaka och ge mig de nya orden. Det tycker jag är spännande och en av de största vinsterna med att gå den här skrivkursen hittills.

Att få uppgifter att göra varje dag passar mig perfekt. Det får mig att skriva något varje dag. Och i och med att jag skriver varje dag så kommer flödet snabbare och snabbare när jag väl sätter igång.

En annan fördel, som hjälpt mig mycket, är att det är så olika uppgifter varje gång. Det får mig att släppa taget om mina idéer om hur det ska vara, och i stället våga skriva mer fritt. Tidigare har jag hela tiden fastnat i själva planerandet. Mina planer har låst fast mig i stället för att ge mig utrymme för skapande. Det är en jätteviktig insikt!

Att bara skriva på berättelsen, lite här och där, gör att jag inte kan ha kontrollen, utan måste låta “berättelsen själv få berätta sig”. Det är så jag upplever det. Och det känns helt ok att det innebär att jag just nu samlar på mig scener, miljöbeskrivningar, karaktärer och textsnuttar som inte alls hör ihop med varann. Jag kommer ju att sätta ihop det hela senare och det är först då jag kommer att kunna se hur det hela hänger ihop.

Det är så himla spännande! Det är som att skriva en bok som jag själv blir överraskad av hela tiden. Fastän jag fortfarande har en övergripande bild av vad som ska hända så har jag inte alls full kontroll på detaljerna. Det gör att arbetet med att skriva blir en väldigt levande process. Nästan som om min berättelse är en egen varelse, med eget liv och egna idéer. En varelse som jag samtalar med mer och mer, märker jag.

Jag får väl bara hoppas att jag inte börjar resonera högt med den. För omgivningens skull. De kan ju tro att jag blivit knasigare än vanligt 😉