Jodå jag har märkt att sirapen har brett ut sig i tillvaron så till den grad att jag kommit ifrån att blogga under flera månader. Jag har till och med kommit av mig med alla sorters skrivande. Riktigt träligt när det blir så men det lär hända fler gånger så det gäller att skaffa sig en smart plan innan det händer igen. För trots storslagna planer om att komma igång och skriva regelbundet, så kommer ju livet emellan ibland. Det har en tendens att göra det. Jag antar att mycket av författarlivet handlar om att ta sig vidare som en skrivande människa, trots livet och alla andra överraskningar som kommer emellan ibland.

Det där med inspiration

De senaste veckorna har jag burit på en växande lust att komma igång igen. Jag längtar hett efter att skriva. Men fastnade ett tag i att bara vänta på att få idéer igen. Och den berömda väntan på inspiration… den kan ju ta kål på vilken aspirerande författare som helst. Det går inte att vänta in inspiration. Jag har äntligen fattat det nu.

Härom dagen läste jag några tänkvärda ord, om väntan på inspiration, i nr 4 av tidningen Skriva:

”Om du går till ett badhus för att simma, så sitter du väl inte på bänken där i fem timmar och funderar över om du ska göra det? Du hoppar i och simmar. Det här är samma sak – sätt dig ner och skriv, så kommer all den inspiration du behöver.”
citerat från författaren Kristina Ohlsson

De där orden gick rakt in i mig och jag förflyttades ögonblickligen fyrtio år tillbaka i tiden:

Ett väldigt starkt barndomsminne där jag stod på yttersta kanten på piren i fiskebåtshamnen och brann av längtan efter att hoppa i. Men jag tvekade och tvekade, stel av rädsla för det okända. Det gick ju inte att se vad som väntade där nere i det mörka vattnet. Den övriga familjen, som snällt hade följt med mig dit eftersom jag var för liten för att gå själv, började tröttna och hotade med att gå hem, om jag inte bestämde mig. När pressen blev för stark och jag verkligen började känna den enorma förlusten av mitt misslyckade försök att vara modig... då... släppte jag mitt krampaktiga grepp om rädslan... och hoppade rakt ut i det okända! Och det tomrum rädslan hade lämnat i mig när den försvann, fylldes snabbt av en berusande, euforisk lycka och jag ville inte sluta. Jag hoppade igen och igen och igen. Varje gång lite modigare, lite starkare och mycket lyckligare.

Därför finns ingen anledning att vänta på att inspirationen ska komma. Jag fattar ju! Det är bara att hoppa i!

Så där ja… nu är bloggen igång igen. Jag skriver. Och jag är riktigt, riktigt inspirerad 😉

 

Kommentera