Semester… jag skulle ju ha så mycket tid att skriva. Haha! Vad lättlurad man är ibland. Jag har inte alls skrivit en massa. Däremot har jag i stället haft massor av extratid och underbara dagar med mina fina döttrar.

Nu efter en intensiv vecka är jag hemma vid skrivbordet igen men det går trögt att komma igång. Det är ju så mycket lättare att surfa på andras skrivsidor och sociala medier. Och så den där högen med bokläsning som lockar i hörnet gör ju inte saken lättare.

Men semestertid måste ju få vara lite flexibel. Nu har jag ju ändå fått in några ord på bloggen. Så då måste det väl vara ok att lägga upp fötterna och läsa en god bok?

Sommaren 2013 var första gången jag gick Ann Ljungbergs Sommarskolan: Skriv en roman. Det var den första skrivarkursen jag någonsin gått och det var fantastiskt bra för mig. Jag kom igång med vanan att skriva regelbundet, jag fick en massa bra verktyg för att komma vidare med min bokidé och jag fick jättebra feedback.

Och jag fick ”mingla” online med andra skrivande människor, vilket fick mitt självförtroende att öka och jag vågade tänka på mig själv som, i alla fall blivande, författare.

Sen hände Livet… och jag tappade styrfart och skrivlusten vobblade rejält. Sommaren 2014 gick jag kursen igen men kom aldrig riktigt igång, så skrivandet blev satt på undantag för att allt det där andra i livet skulle få plats.

Länge fick längtan efter att komma igång igen stå tillbaka, och jag gjorde flera försök att komma igång att skriva igen, men jag hittade inte gnistan liksom. Men nu så är årets Sommarskola igång igen och jag känner mig mer taggad än någonsin att komma vidare med både boken och andra skrivprojekt.

Tredje gången gillt 😉

Jag har bara haft semester i två dagar och börjar redan prata om baksidor! Vad skall detta betyda?

Jo men det har sina sidor att plötsligt ha gott om tid. Jag har längtat hela våren efter att ha gott om tid och nu när jag äntligen har riktigt många lediga dagar i ett sträck så känns det som att tiden inte räcker till. För det är ju så mycket jag vill få gjort. Så mycket jag vill passa på att göra som jag inte hunnit förut.

Och vips så är den lediga tiden bokad och planerad och all den där tiden jag skulle ha till spontana och kreativa projekt börjar redan krympa.

Det kan ju låta förfärligt det här. Men faktum är att jag inser ju, när jag tänker närmare på saken, att jag plötsligt har tid med en massa roliga saker som jag inte hunnit förut. Så allt är ju egentligen bara bra.

Konsten är nog att inse att även en lång ledighet har sina begränsningar. Och att det kreativa sinnet är obegränsat. Inte en helt lyckad kombination…

Min semester innehåller en massa extratid med mina underbara barn. Det blir tid att skriva och måla, pyssla och sortera, flanera och äta glass. Vem är jag att klaga? Jag får helt enkelt se till att jag inte försöker göra allt på samma gång 😉

Jag pendlar väldigt mellan olika perioder. Jag har perioder då jag skriver intensivt. Och så perioder när jag nästan glömmer bort att jag höll på med ett skrivprojekt. Så där går det hela tiden, av och på, av och på.

Kanske är det så det är för de flesta. Eller så måste jag bara acceptera att det är så för mig. Eller så ska jag bara fortsätta städa bort allt ovidkommande. Dra ner på engagemang, vara lite osocial ibland och inte försöka hinna med allt hela tiden. Och jag har länge behövt avsäga mig flera andra projekt som jag är engagerad i. Det sistnämnda har jag hållit på med ett längre tag och jag börjar så smått märka av det i form av mer skrivtid. Nu gäller det att fortsätta städa ut så jag får ännu mer skrivtid.

Och så vore det trevligt att hitta ett sätt att hålla skrivlusten vid liv under längre perioder också. Eller så är det bara sån jag är.
Skrivperiod – målarperiod – grubbelperiod – nu-skiter -jag-i-allt-och-bara-är-period… och så skriver jag igen… och målar… osv. 🙄

Jag har insett att det otroligt viktigt för mig att jag har rätt verktyg när jag ska skriva. Om jag skriver med papper och penna måste jag absolut ha den rätta pennan och hittar jag inte rätt papper blir det inget alls skrivet den dagen. Linjerna måste vara på rätt avstånd från varandra, inte för brett, inte för smalt. De flesta kollegieblock går bort direkt.

När det gäller datorprogram är det också viktigt att jag hittar rätt. Jag älskar och använder Scrivener för de flesta skrivbehov jag har. Men jag har nu under lång tid försökt få ordning på min berättelse genom att försöka skapa ett synops i Scrivener och jag får bara inte till det. Det är hur frustrerande som helst. Det går bra en liten bit in i berättelsen och sen tappar jag liksom översikten helt och hållet. Svårt, svårt… jag har försökt på olika sätt ganska länge men alla metoder slutar på samma sätt.

Men idag… IDAG… så tror jag minsann att jag hittat min metod. Nu skriver jag i ett vanligt Word-dokument. Och jag skriver bara om en av mina huvudkaraktärer i taget (har flera) och då blir det plötsligt väldigt lätt att behålla översikten. När jag har skrivit klart varje karaktärs scener så kan jag börja linda ihop dem i romanen och DÄR kommer Scrivener in igen.

Plötsligt funkar det! Och jag är så nöjd och på gång igen! 😀

Simona Arnstedt tipsade om en artikel om Dramaturgi härom dagen. En riktigt, riktigt bra artikel, full med ingångar i skrivandet som jag känner kan hjälpa mig framåt. Inget nytt egentligen, men ibland behövs det bara att någon lägger orden på rätt sätt för att det ska klicka i min skalle.

Så nu är jag på G igen! Här ska utforskas minsann! Jag behöver göra en ordentlig genomgång av mina karaktärer och av min värld. Känna och klämma lite på dem för att se om jag behöver lära känna någon av dem lite mer. Kanske alla!

Och min värld behöver jag nosa lite mer på. Ta reda på mer om historia, kultur, klimat, natur och djurliv osv. Jag har en bild av min skapade värld, men jag börjar tro att den är för grund för att jag ska kunna förmedla den trovärdigt.

Artikeln tipsar om fyra grundfrågor att utgå ifrån:

1) Vem är huvudpersonen?
2) Vad försöker hen uppnå, och varför?
3) Vem försöker stoppa hen? Alternativt: vad står i vägen?
4) Vad händer om huvudpersonen misslyckas med att nå målet? Konsekvenserna bör vara katastrofala.

Jag ska börja med att gå igenom frågorna ordentligt och sen blir det synopsisgenomgång igen för att se om jag tycker att min idé håller.

Pust och puh, det är mycket att ta itu med när det gäller att skriva romaner. Undrar om det blir lättare med tiden? Kul och spännande är det i alla fall 🙂

Lupina Ojala har bjudit in mig att delta i projekt #kallocain2015. Det är ett spännande projekt som ska pågå hela året och det går ut på att konstnärer, skribenter, författare och poeter, i text eller bild, presenterar något verk som inspirerats av Karin Boyes Kallocain.

Jag håller just nu på att läsa boken och vad det blir för inspirerat alster utav det, ja det får tiden utvisa.

Här kan man läsa mer om detta spännande projekt: http://kallocain2015.se/

Jag har en målarperiod

Svisch, så gick tio dagar och jag har inte skrivit ett enda ord. Jo, en och annan shoppinglista och någon enstaka att-göra-lista förstås. Men i övrigt har det varit tunt på skrivfronten.

Då och då kommer jag in i perioder när jag bara inte får ur mig några ord och nu för tiden har jag slutat slå på mig själv för det. I stället försöker jag hitta annat som jag gillar och som håller kvar en känsla av flöde. Den här gången har det varit färg och målande som pockat på.

Och lite läsande har det också blivit. När jag inte kommer igång att skriva så känns det skönt att läsa. Det ger mig lugn och nya infallsvinklar och ibland är det bara avkopplande.

Vardag är min bästa skrivtid och därför blir det så frustrerande med alla helger. Visst är det skönt med ledighet och social familjetid, men problemet med helger är just att ALLA är lediga. Eftersom mitt brödfödejobb håller mig borta på udda tider så är det ofta så att jag har gott om ensamtid när övriga är på sina vanliga jobb. Så det ska bli så skönt när allt är tillbaka i vanliga rutiner igen. Det är bara några dagar kvar nu 😉

Jag är så himla sugen på att komma igång med skrivandet på allvar igen. Dels romanen, som legat i träda i nästan ett år, och dels lite nya texter. Jag längtar efter att skriva lite kortare som både uppvärmning och omväxling till det stora projektet. Mitt största grubbel, just nu, är att jag har svårt att få tag i de där bra idéerna. Det är en märklig känsla, den där när man har enorm skrivlust men ingen aning om vad man ska skriva!

Nåja, det är dagjobb idag så jag ska strax ge mig iväg hemifrån. Lite trist när vädret är toppen, katterna ovanligt snälla och jag har ett sprillans nytt tangentbord. Men jag tar med mig tanken att det kan gömma sig en berättelse någonstans där jag minst anar det. Så jag ska vara lite extra vaksam på det jag möter under dagen iga. Börja samla på uppslag av alla sorter, utan att sortera direkt.

Nu när jag tänker närmare på saken så slår det mig att jag ska samla ihop en ask med infall, dialoger, karaktärer, handlingar, miljöer och ha tillgängligt som min egen lilla ask med skrivprompter. Vad tror ni om det?

Jag sitter på bussen och funderar över tillvaron. Valet stod mellan att köra själv eller åka kommunalt och idag föll valet på kommunala transportmedel. Än en gång blev jag medveten om att jag numera gärna jag tar tåg och buss hellre än bilen, och det har ingenting med miljön att göra. Jo lite, men det är inte huvudskälet till att jag väljer så. Jag har alltid älskat bilkörning, det ger mig en skön känsla av frihet och oberoende och att alla möjligheter står öppna. Jag kan åka vart jag vill och i min egen takt. Men nu… det som lockar med bussen är att jag kan läsa, skriva eller handarbeta samtidigt som jag förflyttar mig och har tankarna fria.

Jag får ofta mina bästa idéer när jag är i rörelse. Buss eller promenad fungerar lika bra men ger lite olika resultat. Det tycker jag är intressant och ganska häftigt. Promenader fungerar bäst för gestaltning och nya uttryck och ordval. Buss och tåg ger mig nya idéer, uppslag och infallsvinklar på sånt jag grubblat över ett tag. Bokidéer, scener eller vardagslösningar i tillvaron. Allt flyter liksom bättre när jag är i rörelse.

Minilösningen när jag känner att jag fastnat är att bara resa mig ur skrivbordsstolen och gå runt några varv i lägenheten. Ibland hjälper det med så lite!