1-2015-07-09 17.05.46

Skrivövning på promten: ”En tallrik solsken”.

Det gick knappt att se skillnad på himmel och jord den där morgonen. Faktum var att det knappt gick att utröna om det var morgon eller kväll. Så dunkelt var ljuset, trots att det faktiskt var gryning. Den gamla och flickan var först ute. Byn låg nedbäddad i det djupa snötäcket och tystnaden låg som en extra filt över hus och skog. Till och med den bottenfrusna sjön höll andan den här morgonen.Ilma kikade under lugg på den äldre kvinnan som försiktigt gick två steg före i den djupa snön. Hon vågade inte stirra alltför direkt. Den gamla var ju byns mäktigaste kvinna. Och hon var urgammal. Äldre än både byn och skogen sa en del. Ilma var livrädd för att råka förarga henne. Så därför tordes hon inte stirra.

Egentligen trodde hon att det redan var förstört för hennes del. Hon bara väntade på att den gamla kvinnan skulle bli arg. Speciellt efter det där i morse. När hon frågat vad Ilma brukade äta till frukost och hon hade fått en nervös blackout och svarat: “en tallrik solsken”. Åh, hur dum får man vara? Vem äter solsken till frukost. Den gamla kvinnan måste tro att Ilma inte var riktigt som hon skulle i huvudet.

I tystnad trevade de sig vidare genom snön. Genom det märkliga morgonljuset, som varken var mörker eller ljus. Det fanns bara grådager och skuggor. Ilma hade nog tyckt att det var både dystert och deprimerande om hon inte varit så rädd för vad den gamla tänkte göra med henne. Efter det där misstaget vid frukostbordet i morse, hade Ermid bara reste sig upp, svept sin mantel om sig och tecknat åt Ilma att ta med en av tallrikarna på bänken och följa med ut. Och Ilma, som inte var det minsta sugen på att frysa om benen igen efter vandringen igår, hon vågade inte protestera. Så hon drog tyst på sig de ännu fuktiga skinnstövlarna, drog upp huvan på den tjocka manteln, tog tallriken med och följde efter Ermid ut genom dörren.

De skulle visst inte så långt. En liten bit ner i backen framför huset bara. Ilma, som var helt koncentrerad på att inte snubbla i den djupa snön och tappa tallriken, höll på att stöta in i sidan på Ermid då hon helt plötsligt stannade tvärt. En ilning av rädsla sköt genom ryggen på Ilma.Men den gamla sa ingenting. I istället lade hon armen om axlarna på Ilma och manade på henne att komma fram. Ilma fick ställa sig med ryggen mot Ermid, tätt intill, och hålla tallriken framför sig. Rädslan över vad som skulle kunna hända nu gjorde henne alldeles kall över hela kroppen. Ilma vågade inte röra sig.

Så sträckte Ermid upp båda armarna mot den grå himlen. Hon öppnade händerna och höll handflatorna uppåt, som om hon tillfälligt höll upp hela himlen med sina händer. Och så började hon ropa. Långa konstiga meningar. Gammelrösten var klar och stark och trots att Ilma aldrig hört orden förut, kändes de bekanta. Och ett lugn och en märklig värme började sprida sig i Ilmas kropp. Ungefär samtidigt såg hon att det började bildas ett litet hål i de grå vintermolnen. Gluggen växte i takt med Ermids mässande och plötsligt förstod Ilma att det var den gamla som fick molnen att bete sig så där.

En solstråle sprack plötsligt igenom öppningen i gråmassan och Ilma såg häpet på hur tallriken hon höll i fylldes med solljus. Och då, som från ingenstans, log Ermid. Gammelrösten var mjuk och vänlig när hon sa: “Varsågod flickan min! Ät din frukost nu.”

Bild och text © Anna Sporring

 

En reaktion på “En tallrik solsken

Kommentera