Jag pendlar väldigt mellan olika perioder. Jag har perioder då jag skriver intensivt. Och så perioder när jag nästan glömmer bort att jag höll på med ett skrivprojekt. Så där går det hela tiden, av och på, av och på.

Kanske är det så det är för de flesta. Eller så måste jag bara acceptera att det är så för mig. Eller så ska jag bara fortsätta städa bort allt ovidkommande. Dra ner på engagemang, vara lite osocial ibland och inte försöka hinna med allt hela tiden. Och jag har länge behövt avsäga mig flera andra projekt som jag är engagerad i. Det sistnämnda har jag hållit på med ett längre tag och jag börjar så smått märka av det i form av mer skrivtid. Nu gäller det att fortsätta städa ut så jag får ännu mer skrivtid.

Och så vore det trevligt att hitta ett sätt att hålla skrivlusten vid liv under längre perioder också. Eller så är det bara sån jag är.
Skrivperiod – målarperiod – grubbelperiod – nu-skiter -jag-i-allt-och-bara-är-period… och så skriver jag igen… och målar… osv. 🙄

Jag har insett att det otroligt viktigt för mig att jag har rätt verktyg när jag ska skriva. Om jag skriver med papper och penna måste jag absolut ha den rätta pennan och hittar jag inte rätt papper blir det inget alls skrivet den dagen. Linjerna måste vara på rätt avstånd från varandra, inte för brett, inte för smalt. De flesta kollegieblock går bort direkt.

När det gäller datorprogram är det också viktigt att jag hittar rätt. Jag älskar och använder Scrivener för de flesta skrivbehov jag har. Men jag har nu under lång tid försökt få ordning på min berättelse genom att försöka skapa ett synops i Scrivener och jag får bara inte till det. Det är hur frustrerande som helst. Det går bra en liten bit in i berättelsen och sen tappar jag liksom översikten helt och hållet. Svårt, svårt… jag har försökt på olika sätt ganska länge men alla metoder slutar på samma sätt.

Men idag… IDAG… så tror jag minsann att jag hittat min metod. Nu skriver jag i ett vanligt Word-dokument. Och jag skriver bara om en av mina huvudkaraktärer i taget (har flera) och då blir det plötsligt väldigt lätt att behålla översikten. När jag har skrivit klart varje karaktärs scener så kan jag börja linda ihop dem i romanen och DÄR kommer Scrivener in igen.

Plötsligt funkar det! Och jag är så nöjd och på gång igen! 😀

Simona Arnstedt tipsade om en artikel om Dramaturgi härom dagen. En riktigt, riktigt bra artikel, full med ingångar i skrivandet som jag känner kan hjälpa mig framåt. Inget nytt egentligen, men ibland behövs det bara att någon lägger orden på rätt sätt för att det ska klicka i min skalle.

Så nu är jag på G igen! Här ska utforskas minsann! Jag behöver göra en ordentlig genomgång av mina karaktärer och av min värld. Känna och klämma lite på dem för att se om jag behöver lära känna någon av dem lite mer. Kanske alla!

Och min värld behöver jag nosa lite mer på. Ta reda på mer om historia, kultur, klimat, natur och djurliv osv. Jag har en bild av min skapade värld, men jag börjar tro att den är för grund för att jag ska kunna förmedla den trovärdigt.

Artikeln tipsar om fyra grundfrågor att utgå ifrån:

1) Vem är huvudpersonen?
2) Vad försöker hen uppnå, och varför?
3) Vem försöker stoppa hen? Alternativt: vad står i vägen?
4) Vad händer om huvudpersonen misslyckas med att nå målet? Konsekvenserna bör vara katastrofala.

Jag ska börja med att gå igenom frågorna ordentligt och sen blir det synopsisgenomgång igen för att se om jag tycker att min idé håller.

Pust och puh, det är mycket att ta itu med när det gäller att skriva romaner. Undrar om det blir lättare med tiden? Kul och spännande är det i alla fall 🙂

Lupina Ojala har bjudit in mig att delta i projekt #kallocain2015. Det är ett spännande projekt som ska pågå hela året och det går ut på att konstnärer, skribenter, författare och poeter, i text eller bild, presenterar något verk som inspirerats av Karin Boyes Kallocain.

Jag håller just nu på att läsa boken och vad det blir för inspirerat alster utav det, ja det får tiden utvisa.

Här kan man läsa mer om detta spännande projekt: http://kallocain2015.se/

Vardag är min bästa skrivtid och därför blir det så frustrerande med alla helger. Visst är det skönt med ledighet och social familjetid, men problemet med helger är just att ALLA är lediga. Eftersom mitt brödfödejobb håller mig borta på udda tider så är det ofta så att jag har gott om ensamtid när övriga är på sina vanliga jobb. Så det ska bli så skönt när allt är tillbaka i vanliga rutiner igen. Det är bara några dagar kvar nu 😉

Jag är så himla sugen på att komma igång med skrivandet på allvar igen. Dels romanen, som legat i träda i nästan ett år, och dels lite nya texter. Jag längtar efter att skriva lite kortare som både uppvärmning och omväxling till det stora projektet. Mitt största grubbel, just nu, är att jag har svårt att få tag i de där bra idéerna. Det är en märklig känsla, den där när man har enorm skrivlust men ingen aning om vad man ska skriva!

Nåja, det är dagjobb idag så jag ska strax ge mig iväg hemifrån. Lite trist när vädret är toppen, katterna ovanligt snälla och jag har ett sprillans nytt tangentbord. Men jag tar med mig tanken att det kan gömma sig en berättelse någonstans där jag minst anar det. Så jag ska vara lite extra vaksam på det jag möter under dagen iga. Börja samla på uppslag av alla sorter, utan att sortera direkt.

Nu när jag tänker närmare på saken så slår det mig att jag ska samla ihop en ask med infall, dialoger, karaktärer, handlingar, miljöer och ha tillgängligt som min egen lilla ask med skrivprompter. Vad tror ni om det?

Jag sitter på bussen och funderar över tillvaron. Valet stod mellan att köra själv eller åka kommunalt och idag föll valet på kommunala transportmedel. Än en gång blev jag medveten om att jag numera gärna jag tar tåg och buss hellre än bilen, och det har ingenting med miljön att göra. Jo lite, men det är inte huvudskälet till att jag väljer så. Jag har alltid älskat bilkörning, det ger mig en skön känsla av frihet och oberoende och att alla möjligheter står öppna. Jag kan åka vart jag vill och i min egen takt. Men nu… det som lockar med bussen är att jag kan läsa, skriva eller handarbeta samtidigt som jag förflyttar mig och har tankarna fria.

Jag får ofta mina bästa idéer när jag är i rörelse. Buss eller promenad fungerar lika bra men ger lite olika resultat. Det tycker jag är intressant och ganska häftigt. Promenader fungerar bäst för gestaltning och nya uttryck och ordval. Buss och tåg ger mig nya idéer, uppslag och infallsvinklar på sånt jag grubblat över ett tag. Bokidéer, scener eller vardagslösningar i tillvaron. Allt flyter liksom bättre när jag är i rörelse.

Minilösningen när jag känner att jag fastnat är att bara resa mig ur skrivbordsstolen och gå runt några varv i lägenheten. Ibland hjälper det med så lite!

Just nu är det grundplanering som pågår. Jag vet inte varför man alltid kommer på att det är dags att göra planer i början på året. Måndagar går ju också bra, men då är det början på veckan. Fast jag har aldrig känt någon dragning till att börja med något nytt i början på månaden. Undrar varför det är så?

Hur som helst, nu när jag kan se tillbaka på ett helt år av icke-skrivande så är det ingen tvekan om att jag verkligen, verkligen vill komma vidare med skrivandet i år. Så 2015 SKA bli mitt bästa skrivarår. Hittills! Man måste ju lämna öppet för att det kan bli ännu bättre senare förstås 😉

Så nu sitter jag här och räknar ord. Så många ord vill jag ha i min roman, då måste jag skriva si många ord i veckan och så många ord per dag. Sån matematik är ganska trevlig, för då känns stora projekt plötsligt helt genomförbara. Nästan enkla! Jag vet ju att det antagligen inte är så enkelt varenda dag, för skrivlusten brukar ju variera. Men jag är klar att fatta beslut om mitt första nyårs-önske-mål: Att skriva NÅGOT varenda dag.

På boken, på bloggen, någon skrivövning eller i nödfall bara en shoppinglista, men jag SKA skriva NÅGOT varenda dag. Hela 2015! Det ni!

Med ett helt nytt och obegagnat år framför mig och fullt med nya fräscha skrivarambitioner så passar det väl bra med en sprillans ny blogg. Det gamla är glömt och begravet. Nu går jag härifrån och framåt. 2015 som kanske blir mitt bästa skrivarår någonsin!

För massor med år sen hade jag ett litet gratisprogram på datorn som spottade ur sig små uppslag till berättelser. Det var en jättebra resurs för att träna fantasimusklerna. De blir ju som bekant lite bedövade ibland och kan behöva hjälp att aktiveras.

Nu satt jag och slösurfade lite på olika skrivarsidor och råkade som av en händelse hitta den moderna och uppdaterade varianten på det där programmet. Här finns en uppsjö skrivprompter (-ar?) att trigga igång fantasin med: Creative Writing Prompts

Jag tänker med jämna mellanrum att jag ska göra en sån där skrivövning varje dag. Nu får jag väl inse att det inte är helt realistiskt i nuläget, men ett par gånger i veckan borde jag väl ändå klara av?

Jag glömde att ta tid på dagens uppgift i Sommarskrivskolan. Och det var lite trögt att komma igång. Men väl när jag suttit en stund och knattrat ner sånt som jag tyckte var självklarheter, så började det lossna. Jag har märkt att det ofta är så. Att jag måste komma igång med flödet innan det liksom börjar svara tillbaka och ge mig de nya orden. Det tycker jag är spännande och en av de största vinsterna med att gå den här skrivkursen hittills.

Att få uppgifter att göra varje dag passar mig perfekt. Det får mig att skriva något varje dag. Och i och med att jag skriver varje dag så kommer flödet snabbare och snabbare när jag väl sätter igång.

En annan fördel, som hjälpt mig mycket, är att det är så olika uppgifter varje gång. Det får mig att släppa taget om mina idéer om hur det ska vara, och i stället våga skriva mer fritt. Tidigare har jag hela tiden fastnat i själva planerandet. Mina planer har låst fast mig i stället för att ge mig utrymme för skapande. Det är en jätteviktig insikt!

Att bara skriva på berättelsen, lite här och där, gör att jag inte kan ha kontrollen, utan måste låta “berättelsen själv få berätta sig”. Det är så jag upplever det. Och det känns helt ok att det innebär att jag just nu samlar på mig scener, miljöbeskrivningar, karaktärer och textsnuttar som inte alls hör ihop med varann. Jag kommer ju att sätta ihop det hela senare och det är först då jag kommer att kunna se hur det hela hänger ihop.

Det är så himla spännande! Det är som att skriva en bok som jag själv blir överraskad av hela tiden. Fastän jag fortfarande har en övergripande bild av vad som ska hända så har jag inte alls full kontroll på detaljerna. Det gör att arbetet med att skriva blir en väldigt levande process. Nästan som om min berättelse är en egen varelse, med eget liv och egna idéer. En varelse som jag samtalar med mer och mer, märker jag.

Jag får väl bara hoppas att jag inte börjar resonera högt med den. För omgivningens skull. De kan ju tro att jag blivit knasigare än vanligt 😉